Av: Joel Segersten

Av: Isak Laestander

Mitten,
Mitten sjuk av svart ljus sen jag var liten,
Mitten kring vilken alla rälsar kretsar,
över vilken loken böjer sig och spyr.
Mitten genomsyrad av väldigt pragmatiska tankar,
väldigt ironiska tankar,
väldigt pragmatiskt ironiska tankar
ända sen jag var liten,
Mitten som krälar över asfalten och river upp sin mage,
Mitten som jag sätter stöveln på, som jag drar
i smutsen.
Mitten som kan ta allt stryk och fortsätta
pressa sig genom korridorer tjocka med hejdukskroppar.
Mitten vars kolesterolstinna blod levras
i takt med att väckarklocksbomben tickar ned.
Väckarklocksbomben.
Mitten med godartat rakad skalle,
Mitten vars godartat rakade skalle borde krossas,
Mitten som tycks fråga
om du inte vill ha blankpolerade pistoler
liggande i nattduksbordet, plural,
såna tunga man kan slå ihjäl nån med.
Mitten som allt spinner kring om natten,
som öppnar sig i Levanthavet, långt från någon kust,
Mitten som pulserar i diskhons mörker
när du fyller ett glas med iskallt vatten.
Mitten som eldflugor i det mjölksyratunga mörkret
under ögonlocken,
Mitten som en klase dova smällar.
Mitten som du tuggar på i sömnen,
som du tuggar dig igenom
om du inte sätter in din bettskena.
Bettskenan.
Mitten som poseras med
i både äktenskapet och i jordbruket,
Mitten som kallas fram ur jorden
på de små radhusens bakgårdar,
som stryps och plastas och leds in bakbunden
på tåg och skepp och flygplan världen över.
Mitten vars frön säljs av blinda månglare,
Mitten som är X:et på små plast- och foliekartor.
Mitten som viskar självförintelse och smärtfritt sug,
Mitten vars spräckliga himmel
spricker och svämmar ur din Oxynorm.
Oxynormen.
Mitten som växer i en kruka med saltad västerländsk jord,
som lutar sig in i varje bild,
som äts ren inpå det kontrastmättade skelettet.
Mitten med dålig hållning,
Mitten med tjocka glasögon,
Mitten som är livsfarlig
av vida överenskommen nödvändighet.
Mitten i en tunn, tunn tråd, i stabil omloppsbana,
Mitten som visslar när den faller
och släcker
när den lämnar hemmet.
Mitten som stått modell för vävare
sedan vävandets begynnelse,
som trampar vatten i tunga blå tyger och blommar ut
i fläckar av mörka kronblad.
Mitten som växer illavarslande
i fodret på kavajens vänstra bröst.
Kavajens vänstra bröst.
Mitten som roterar som en boskapskarusell,
Mitten som vibrerar över kampsportsringen,
Mitten som omfamnar våldsmonopolet
eftersom allt våld är roligare när det finns motstånd.
Mitten som motsätter sig våldsmonopolet
eftersom det finns ett sånt ofantligt stort behov av våld.
Mitten som är hammare. Mitten som är spik.
Mitten som slår in påminnelser i väggarna och fönstren,
som spikar upp arga lappar på ytterdörren,
Mitten som inte är skriven på adressen.
Adressen.

Av: Arne Khaled Tanderup

farina

kan vi stänga dörren, tack!
bara en sekund
sa den romska tiggerskan
i svart & vit
palestinasjal
som alltid
går hon på stans
mest utsökta
konditori

hungriga
barn
skär ut
mitt hjärta
& lägger det
i himmelsk
focaccia
som casu marzus
ostflugor
lägger jag
alla
mina ägg
i samma
pecorino

kaksugna kvinnor
& någon jag tror
är dror feiler
rycker i min dörr
i grymma
november
behöver vi
varandra
& doften av
citronzest

genom
regntvättade
gator
gnäggade hästarna
& sprang

atlanthavets soldater

puccini
i kaunas sankt peterkatedral
märker vi hur vår skugga
värjer sig
mot atlanthavets soldater
vem vadar förgäves
när hitler säljer
tuggummi
till förskolebarn
glömmer jag min egen
belägenhet
i ullared & angered
finns tusen & åter tusen
glädjetårar
vintern väsnas
i mariupol
fanns en teater
när barnen föraskades
fick han något vasst i ögat
en rest
från en förhistorisk
törnekrona
dröjde sig kvar
i vår tid
krävs två
för att
dansa
rumba
vi föreställer oss
främmande män
som våldtar
ostraffat

Av: Felix Englund Örn

You saw the minerals glow in the Paris exhibit. You said it
reminded you of something you saw when you were young. It was
probably cat’s gold or a relative’s faded gemstone. Or have you
been deep down the shaft of a mine and seen the veins of ore
glint, signaling their value to you alone?

Do you think the soft hands of the soft power lords of Silicone
Valley have dirt beneath their nails? Leaving traces of rare earth
when pressing the composite plastics with their index fingers to
fulfill each click? Or is the only mineral they touch the salt
exuding from their fingers as they grip the surface of their hand-held
pointing device? Just like your palm rubbing against mine, as
we walk along this line of classified halides.

When I’m dead, I want a high maggot mass. Subsumed by
nematodes becoming mulch for the trees and the grass. Do you
think the odor of my organic funeral will offend the congregated
mass? I wonder what kind of minerals the pressure of my
anxieties will make. Will it lead to diamonds, or something easily
carved like serpentinite? Is this exhibit just a categorized display
of minerals pressurized by previous great minds? Did it read
“Nietzsche” below that dense osmium pellet we passed way
back behind?

Among these rocks I am like clay. Folding in each as I pass by,
creating a ridgeline upon my thighs. So, I will enter a kiln and fire
my flesh hard so that I can chip away at them. My efforts leaving my
surface craggy, exposing a new self-induced faultline. Will you
accept this new topography? Uncharted and unbeknownst, I offer
to lay still here. Like a mineral laid bare, on an emerald velvet
surface being lit from afar, in this Paris exhibit at dawn.

Av: Rebecka Folkving

Röda linjen från Skärholmen mot Ropsten, hon hoppar av i Liljeholmen. Svart hår med kluvna toppar och grå utväxt. Varje onsdag sedan 2017 har hon tagit det tåg som går kl 15:02 från Skärholmens station. Det är av stor vikt att hon kliver på vagnen längst bak, på så vis kan hon gå, väl framme, längs hela perrongen. Ibland väljer hon den tredje vagnen bakifrån. Det handlar om variation men inte en för stor sådan. Hon släpar högerfoten efter sig, inte för att hon är halt eller en krympling utan för uppmärksamhet. Hon finns. 

En karuselldörr på perrongens slut. Om hon följer en av de snurrande dörrarnas list, låter sin blick fixeras. Infinner sig     lugn. En konstant. En loop. Hon är ingen orm, karuselldörren än mindre en ormtjusare. Men, ögonen så still, sinnet så lugnt. Det är så skönt, hon måste stanna ett tag    stillhet. Hon slungas ur sitt tillstånd samtidigt som något flyttats i perspektivet, en slags förskjutning. Lite som Vertigo eller Dolly. Plötsligt är hon vid ingången till gallerian igen. Tillståndet, kalla det hypnos, sägs lindra sinnet, vad det lindrar i henne vet hon nog inte själv. Charaden hon håller på med, släpandet, upprätthåller hon tills hon är inne i gallerian och tagit rulltrappan upp till den tredje våningen.

Hon passerar en lekplats i gallerians mitt. Rosa och gula halvklot i gummikorn som barn turas om att klättra upp på. Ett barn i randiga byxor klättrar upp och slänger sig sedan på marken. Mattan, även den i gummi, verkar ta emot barnet mjukt. Det annars svarta stengolvet är en bit bortfläckat, någon som tappat grönt nagellack. Små intorkade pölar av grön. Inte så konstigt med tanke på nagelsalongen som ligger där. Händer som haft lite för brått. När hon släpar sin högerfot förbi doftar det alltid aceton men hennes sinnen drar alltid till Cantaloupen.    Orange. Söt. Icke toxisk,       god. 

Hon sätter sig på en av gallerians bänkar och glor, i timmar sitter hon där. En tryckvåg av värme kommer som mot, för tankarna till en somatisk upplevelse som var innan. På en brits på sjukhuset kontrastvätska i armen, in i blodet. De sa att det kan kännas som om att du kissar på dig. Det gjorde det.  Genant men sedan       härlighet. Vad skulle hända om kiss kom att rinna nerför hennes ben under kjolen här på bänken. Skulle de ens märka? Och om, när? 

Som modellera önskar hon att hon kunde dra skinnet i sitt ansikte, knåda och omarbeta. Röntgenbilden. Svart och vit. En sådan vacker bild. Hon blev till en sådan vacker bild. Kanske är det där hon är som vackrast. De borde göra en tavla av hennes innanmäte. Skära itu, dra senor, Écorché. Spika upp på en av gallerians väggar. Låta folk beundra. Under tavlan ställa en glasburk med hennes hår som dött två gånger om. Svarta små porösa strån i skiftningar av grått. 

I hennes vänstra jackficka ligger en rund liten klump som kan bli rektangulär, om en så vill. Åldrade händer drar isär den sega, hudfärgade klumpen, omarbeta, omarbeta, omarbeta. Hon för upp den mot ansiktet och låter den vila under näsan, inhalerar doften. Smaka på den, smaka på den. Hon drar isär den till långa strimmor, placerar metodiskt strimmorna längs ansiktet. Näsan, ja, näsan. Omarbeta, den ska omarbetas. 

Hon finns.

Av: Anna Nygren

INT. KÖTTBUTIK.
En glasdisk. Händer med plasthandskar plockar med närproducerat kött. Uppkavlade vita ärmar. Köttets nyanser i rosa och rött.

INT. BIL.
SANDRA, 15, i passagerarsätet. Hennes MAMMA kör. ”Driving one of your cars” spelas på bilradion och mamman sjunger med, ibland sjunger även Sandra med.

Klipp mellan dessa.

EXT. KÖTTBUTIK.
Ett rött hus, skylten ”Britta & Lennarts Kött”. I bakgrunden: Göta kanal med lite båtar, ett kafé, en Ica-butik, en stor parkeringsplats, plåtskjul. Sommar.
Bakom butiken. MADDE, 15, och KARIN, 15, båda klädda i vita arbetskläder och förkläden. Karin tänder en cigarett och börjar röka. Madde tittar på.

INT. BIL.
Sandra och mamman kör in på parkeringen vid Britta & Lennarts kött.

MAMMAN
Är det Madde? Sandra, är det Madde? Jo, det är Madde. Och Karin va? Jobbar dom här?

SANDRA
Vet inte.

Mamman börjar kliva ut ur bilen. Sandra sitter kvar.

MAMMAN
Sandra? Ska du inte med?

Sandra kliver ut ur bilen.

EXT. KÖTTBUTIK.
Madde och Karin tittar på Sandra och mamman.
Sandra och mamman går över parkeringen.

MADDE (ropar)
Sandra!

Sandra tittar på Madde och Karin. Madde och Karin tittar på Sandra.

MAMMAN
Jag går in så länge.

Mamman går in i butiken. Sandra går fram till Madde och Karin.
Dom tittar på varandra. Karin räcker fram cigarettpaketet.

KARIN
Vill du ha?

Sandra skakar på huvudet.
Dom tittar på varandra.

INT. KÖTTBUTIK.
Händer som förpackar lövbiff i vitt papper och plastpåse.

EXT. KÖTTBUTIK.
Sandra, Madde och Karin står tysta. Karin röker. Sandra tittar på Madde.

(SOM EN DRÖM, ETT ANNAT LJUS)
Madde sträcker ut handen. Smeker Sandras kind.
(SLUT PÅ DRÖM)

Mamman går över parkeringen.

MAMMAN
Sandra!

Sandra tittar från mamman till Madde.

MADDE
Vi ska ha fest ikväll. Ska du komma?
Dom stänger allt klockan 10, så vi är klara typ halv 11. Vi kan ses här.

Sandra nickar och går efter mamman. I bakgrunden syns öppettiderna på väggen, 10-17.

INT. BIL.
Sandra lutar huvudet mot fönstret. Tittar ut.

EXT. LANDSVÄG. KVÄLL.
Sandra cyklar.

(FLASHBACK, ETT ANNAT LJUD)
EXT. LANDSVÄG. KVÄLL.
Sandra, 11, cyklar, tittar framåt. Framför cyklar Madde, 11. Madde vrider på huvudet, tittar på Sandra och skrattar.
(SLUT PÅ FLASHBACK)

EXT. KÖTTBUTIK. KVÄLL.
Sandra cyklar in på parkeringen. På en bänk vid kanalen sitter Madde och Karin, båda nu klädda i jeansshorts och linne. Sandra har samma kläder som innan, jeans som inte är helt tighta, t-shirt. Karin röker. Madde ser på Sandra. Madde viskar till Karin. Karin ser på Sandra, fortsätter sen röka.
Sandra ställer cykeln i cykelstället. Hon går fram mot Madde och Karin. Långsammare och långsammare. Karin tittar på Sandra, Madde tittar ibland, annars tittar hon bort eller ner.
En stund står dom stilla.

SANDRA
Hej.

Karin plockar upp tre ölflaskor ur sin väska. Hon öppnar och räcker en till Sandra.

KARIN
Här.

SANDRA
Nej tack.

Karin öppnar till sig och Madde, dom dricker. Sandras flaska står orörd på bänken.

KARIN
Du är så jävla konstig Sandra.

Sandra tittar bort.

KARIN
Så jävla konstig.

MADDE
Meh. Hon är väl normal.

Sandra tittar på Madde. Madde tittar bort. Sandra sträcker sig fram och tar ölflaskan. Dricker.

Efter en stund:

MADDE
Kom, sätt dig här.

Madde sitter på bänkens ryggstöd, hon klappar på ryggstödet mellan sina ben. Sandra sätter sig där. Karin reser sig sätter sig på huk, kollar på Sandras ansikte underifrån.

MADDE
Jag ska göra en håruppsättning på dig.

Madde plockar fram hårborste och snoddar och börjar borsta Sandras hår.

KARIN
Madde, gud, vi måste visa henne… du vet vad.

MADDE
Men ja!

SANDRA
Vad?

KARIN
Så jävla vidrigt.

MADDE
Kom.

INT. KÖTTBUTIK.
Madde, Karin och Sandra går genom den nedsläckta butiken till ett inre rum. Karin låser upp en dörr.

KARIN
Kolla.

I taket hänger en hel, flådd, död griskropp.
Sandra tittar på griskroppen.

MADDE
Hallå kan vi inte ta ner den?

KARIN
Ja!
Sandra. Ta ner den.

Sandra tittar på Madde. Madde tittar på Karin. Karin hämtar en pall.

KARIN
Här.

Karin ställer fram pallen bredvid griskroppen, sen plockar hon fram en kniv och ger till Sandra.
Sandra står stilla.

KARIN
Ta ner den.

Sandra tittar på Madde.

(SOM EN DRÖM, ETT ANNAT LJUS)
Madde ler. Hon lutar sig fram mot Sandra, smeker hennes hår och kinder.
(SLUT PÅ DRÖM)

Sandra kliver upp på pallen och börjar skära av repet som håller uppe grisen.
När repet är nästan avskuret faller grisen ner. I slow motion.
Pallen välter och Sandra ramlar så att grisen ligger mellan henne och Madde och Karin.

KARIN
Herregud.

Karin ler.

MADDE
Oj, Sandra…

Ett larm går igång.

KARIN
Shit. Men larmade du inte av?

MADDE
Jo. Jag fattar inte… Vi måste ut.

Madde och Karin springer genom butiken.
Sandra reser sig upp, när hon försöker kliva över grisen snubblar hon över den. Hon blir kladdig.

EXT. KÖTTBUTIK.
Larmet hörs men mycket svagare.
Sandra kommer ut ur butiken. Hon ser sig om men det är alldeles tomt på parkeringsplatsen. Hon springer runt huset, letar bakom skyltar, soptunnor och bänkar.

EXT. LANDSVÄG.
Sandra cyklar med kladdiga händer.

(FLASHBACK, ETT ANNAT LJUD)
EXT. LANDSVÄG.
Sandra och Madde, 11, cyklar.
Sandra och Madde sitter på ett fält bredvid vägen. Madde plockar bort grässtrån ur Sandras hår.
(SLUT PÅ FLASHBACK)

Av: Siri Tadell

Födelsen, olja på duk, 2025

Baby blue, olja på pannå, 2025

Efter jag slitits itu ska lugnet komma. Föderskorna innan mig har sagt det, smärtan avtar så fort barnet är ute.

Men då kommer min sons röst, blöt av vattnet. Jag kan aldrig mer vara lugn. Ett skrik, som om början egentligen är ett slut. 

Något har gått förlorat. Han är utkastad i livet.  

Kroppen delas. Före och efter. 

Av: Redaktionen – Emma Gustafsson och Freja Arvidsson

Välkomna ska ni vara till nytt nummer! Ny era! Nytt tema. Vi har satt ihop ett nummer som snurrar runt, sliter sig loss, arbetar vidare, tar oss ut, och vi ser fram emot att presentera texterna och konsten för er, vecka efter vecka efter vecka. 

Livet går i cirklar. Runt och runt och om igen. En virvelartad rörelse. Den gör dig yr. Förvirrad, försvagad, förargad, sargad. När du har lärt dig något av upprepningarna börjar du att längta, men för att ta dig loss och in till något annat krävs arbete. Vi sliter för att ta oss vidare. Ibland kroppsligt, ibland själsligt. Ofta båda delarna. 

Att slita sönder sig själv eller någon annan. Att nötas ned. Att bli sargad för att sedan behöva orka igen. Att frivilligt eller ofrivilligt förändras av slitet. Verken i Magasinets nummer 2 berör samtliga temat SLIT. 

Slit som i arbete, förändring och omarbetning. 

Slit som i kropp, lera och blod.

Födelsen. Du kommer ur mig, slits ut ur mig, det är så det känns. Ett hav som brister och hur ska jag sedan kunna stoppa det.

När repet är nästan avskuret faller grisen ner. Jag slits mellan det jag vill och det de säger att jag ska göra. Jag är liten. Kroppen lossnar från taket, landar med ett tungt köttigt läte. Är jag vuxen eller är jag ett barn? 

Åldrande händer drar isär den sega, hudfärgade klumpen. Omarbeta, omarbeta, omarbeta. Allt går runt runt runt men vi fortsätter att finnas till, det är räddningen, samtidigt det enda svåra.

Do you think the soft hands of the soft power lords of Silicon Valley have dirt beneath their nails? Brytas ned, slitas ut, ruttna. Hur det luktar när vi ruttnar. 

En förhistorisk törnekrona. Skär ut, slit ut, mitt hjärta. Servera det på ett smakfullt vis.

Mitten som krälar över asfalten och river upp sin mage. Mitten av mig är min största hemlighet. Mitten. En dov, svart, stum, punkt. 

Arbetarklassungar. Slitaget.

Men varifrån i så fall kommer skriket? Är det motorn? Är det jag? Och man backar när man trycker ner gasen.

Letar och springer på samma gång. Vad gör man av ungarna? Jag måste låta folk sno mina stenar. Fasaden slits sönder, att växa upp är inte svårt, det är att titta tillbaka sedan, på barndomen, som är det riktiga arbetet. 

Ryggraden, skogen, jaget. Förslitningsskador.

Ett bråk. Jag sliter för min sak. Proceduren är prosaisk. 

Sakna det vardagliga slitet. 

Att hålla en man vid liv.