Av: Siri Tadell

Jag ville bara sova bort den mörka vintern
Olja på duk, 2026

Drömmerskan
Olja på pannå, 2026

Jag tänkte på vågen som sköljde över mig, för varje gång, du kom närmre
Olja på pannå, 2025

La Rêverie
Olja på pannå, 2025

Golfo dei poeti
Olja på pannå, 2025

Jag sparar den i mitt hjärta
Olja på pannå, 2025

Av: Salma Gedi

allt som hände dig
berättar du
filmer
vi inte var menade att titta klart

vad badar i dig
salvia
klipper upp dig till
konfetti

du är tunnare imorrn
tyngre igår
allt som hände dig
hände mig

du säger
det är lättare att dö
än att gå hem

jag säger att jag inte tror på
något
så länge jag har en
kropp

se så lätt
salvia
vi blev av med
solen
den förklarade
sanningen
vi malde
i pipor-

salvia

vi slåss i tröjor
vi satte på oss
kan inte klura ut
hålen

Av: Lisette Holmlund

luften blir ibland
tjock när
ingen är där
skogen blir ibland
tom
ekar
tallar
skvallrar om
grenen / granen
knäcker ryggraden
på en fågel
                          vittrar tankar
i myrland

Av: Lisette Holmlund

ryggen fri
ryggen fri

myggen
dygden
blygden

ditt andetag
skogens puls

myrmarken
mellan benen

myggen
ryggen

fri

Av: Sabina Ivenäs

Insläpp i turistgruppen poeter i Paris

det var en gång tre poeter i Paris
”Bonjour!”, sa norsken
”Bonjour!”, sa dansken
”HALLÅ DÄR!”,¹ sa Bellman
och gick för att leta efter en dikt hon tappat bort

går till mina vänner på Netflix
men saknar ändå när de var på dvd
eller allra helst på VHS
jag vill så gärna vara hon i TV-serien
hon som får allt gjort
och har alla pengarna
har det perfekta hemmet
och de perfekta ungarna

jag konsumerar allt om och om igen
spolar tillbaka
som om det vore ett blandband
trycker på play
och känner all de triviala känslorna igen
som om de betydde något
och gör mig till mer människa än maskin

alla letar efter djup och mening
alla letar efter dikten
jag letar efter yta och nonsens
det allra bästa vore väl perfektion

Bellman, en norsk idéhistoriker och en finsk poet gick in på ett kafé i Paris
”Jag tar en espresso”, sa finnen
”Jag tar en bok av Satre och en spegel”, sa norsken
”Jag tar en existentiell kris med kaffe, tack”, sa Bellman

utanför fönstret pågår ett krig
det är så lätt att skriva så
jag trodde att det skulle komma hit
jag befann mig högst upp på höjden i den nya staden
och tänkte att om bomben kommer
slår den ner här först
Don’t say bomb on an airplane
jag letar efter skyddsrum
som utgångar på en tunnelbanestation
snabbt ska det gå
och vi går i en kör, vi går i ett kör
bestämda stämmor åt samma håll
vi går i samma kropp
med ett och samma medvetande
hastigt vänder jag mig om på det plana rullbandet
en flämtan; jag har glömt en dikt

Den, dikten, flydde sin väg
jag lånar bilden från Underjorden
men tänker på när du gjorde slut med mig
”Men jag saknar dig”, sa jag uppgivet
”Men jag saknar inte dig”, sa du och gick
jag insöp det sista av cigarrettdoften
och undrade varför jag ljög
äntligen visste jag hur det känns att bli dumpad

det finns så många tabun
men hemskaste är
dikten inom mig
den smyger som ett rovdjur runt mitt kvarter
hungrig bara på mig
det är mig den kommer att ta

det allra största tabut
är dikten i min kropp
en gång var det ett barn
som inte ville födas
en annan gång
en man som inte ville sluta
en annan gång du
bara för att du sa något
med några få ord
du skrattar med dina ögon
sa en annan kvinna om dig
men det enda jag kan tänka på
är hur du tar upp dina händer ur dina fickor
och går emot mig i köket

det var en gång tre poeter i Paris
”Det största tabun är att jag är kär i en annan”, sa dansken
”Det största tabun är chat gpt”, sa norsken
”Medelålders kvinnor onanerar inte”, sa Bellman

vi kan fly till Paris, säger jag
som upptakten på en kopierad roman
det skulle kunna kallas plagiat
att säga att jag älskar Paris

när vi har sex i Montmartre tänker jag
jag är inte den första kvinnan som ligger här
skulle jag kunna gå ut på gatan och sälja min kropp
i detta romantiska paradis
stå vid ett hörn
och längta efter andra korsningar

jag försöker att inte tänka på Moulin Rouge
filmen jag såg på gymnasiet
jag försöker tänka på långa franska romaner
och dikter om kadaver
men populärkulturen har mig i sitt grepp
och jag kliver rakt in i turistfällan

det är inte så jävla lätt att vara i Paris
man vet liksom inte vad man ska ta sig till eller göra
Det var en gång tre poeter i Paris
”Jag gick på McDonald’s”, sa den finska poeten (utlämnad)
”Jag gick på Starbucks”, sa den norska (uppgivet)
”Köpte en McFlurry”, sa den finska
“It tasted funny”, sa norsken
”Jag sprang över en uteliggare med min rullväska”, sa Bellman

alla småpengar ramlade ut på trottoaren
MADAME
hastigt vänder jag mig om, hukar mig jagat
hjälper till och plockar upp mynten allt vad jag kan
ber om ursäkt flera gånger
ber om förlåtelse tusen gånger
ber om förståelse tusen gånger en miljard
katten musen, tio tusen

jag är ingen god samhällsmedborgare
jag har inga småmynt på mig
när den unga mannen signalerar att han vill ha pengar till mat
Paris är så mycket annat än romantiskt
jag undrar stilla varför jag glömmer det hela tiden
med ett glas rött i handen
varje storstad gör så med mig
ändå fortsätter jag komma
som en jävla drog

det blanka papperet hånar mig
har du inga ord? kan du ingen franska?
Pardon my past, sa Bellman
jag går till ordbanken,² sa Bellman
Öööööööööööööööööööööööööööö
var aldrig svårt för mig³

det var en gång tre poeter på en restaurang i Paris
”jag har beställt Suprême de poulet jaune, gratin de brocoli et mozzarella, jus perlé à l’huile de noix”, sa finländaren
”Jag har beställt Brandade aux 3 poissons et aux herbes, Mesclun”, sa dansken
”Öööööööööööööööööööö”, sa Bellman
”Jag har assimilerats in i språket”, sa Bellman

jag ska inte skriva om andra poeter
jag har redan gjort det en gång
och sedan möttes vi i frukostsalen på ett hotell
det var mer utlämnande
än äggen på min tallrik

behövs verkligen dikten?
är det inte bara överdrivet nonsens
alla älskar ju Paris!
även Bellman, sa Bellman

det var en gång tre poeter i Paris
”Bonjour!”, sa norsken
”Bonjour!”, sa dansken
”Hejdå, ha det så bra!”,⁴ sa Bellman

jag vandrar i dikter som andra har skrivit
på gatorna i Paris
jag kysser dig utanför Louvren och tänker på vykort
när turistbussen åker förbi blir jag avundsjuk
jag försöker gå på känsla
och går härifrån

jag fastnar i snurrdörren till konstmuseet
jag får en lätt panik som inte vill hålla sig lätt
någon bakom mig häller en hink vatten över mig
så underbar, denna medelålder
den gyllene tiden
jag har fortfarande glömt mina glasögon någonstans
och kisar efter gröna nödutgångar

varje gång jag lämnar en lgh känner jag mig hemlös
det är hemlösheten i min kropp som gör sig påmind
det påminner om en varm storstad som bytt namn
och därför inte riktigt finns kvar
det är dikten som letar efter en säng att sova i
bara för natten, det räcker
som vill landa på pappret
slå ner huvudet mot kudden i godan ro
men som alltid står tom inför mötet

Promptens säger så här kan du använda chat gpt du behöver inte ens göra något själv jag gör allt åt dig, jag lovar jag tar dina drömmar till skyarna jag tar dina påhittade ord till ordboken jag lånar andras ord före du hinner säga blixten jag är snabb som blixten när jag snor från andra jag är den snabbaste du någonsin sett i okreativt skrivande jag skiter i autokorrekt och informationskällor bara jag kommer fram i tid, bara jag levererar i tid bara jag får komma till dig, bara jag får komma på dig. Kommer någon på dig? Är du rädd för den hemliga ordporren på datorn från dom subjekten som aldrig sa något

”Vad är budskapet?”
det finns inget jävla budskap
inte i den här dikten
inte i den här tråden
på messenger
den här tråden är inte röd
här är vi alla utlämnade
till emojier
dom är så sanna
emojierna
Bellman left the group

---

¹ Hallå där till Gunnar Ekelöf
² Lån från Daniel Boyacioglu
³ Överenskommet: Athena Farrokhzad, Merima Dizdarevic och Burcu Sahin!
⁴ Hej då och ha det så bra, Kristina Lugn

Av: Agnes Karlsson

Gå och sov
Gå och lägg dig
Gå till sängs
Sov nu
Sov djupt
Sov länge
Åtta, nio timmar
Varje natt
Tio timmar
Och några till
Denna natt
Och nästa
Da capo
Da—
Dröm inget
Göm dig
Glöm
Bada i parfym
Måla kinderna
Och tuppa av

Gå till skolan
Gå sent
Gå fort
Gå längst bak
Klampa
Det är meningen
Räck upp handen
Snacka skit
Out of your ass
Skratta lite
Skratta då

Gå långt
Gå länge
Gå en mil
Gå tio mil
Gå femton
Fall ihop
Fall hårt
Du ska straffas
Du ska straffas hårt
Du ska bli förgänglig
Du är bräcklig
Du ska ramla
Du faller
Och du faller hårt
Väldigt hårt

Gå loss
Gå fritt
Gå ensam
Gå sjungande
Sjung poplåtar
Sjung Rihanna
Sjung Beyoncé
Sjung högt
Sjung för ingen
Sjung för mig
Sjung dig hes
Du har inget att förlora
Du har ingen som ser
Tappa det
Tappa allt
Du vill
Jag vet att du vill

Gå ifrån
Gå ifrån alla
Gå ifrån allt
Gå bort
Gå loss
Du vill
Du vill ingenting
Du vill förlora
Så förlora allting
Förlora lukt
Förlora syn
Förlora smak
Förlora känsel
Känn inte efter
Känn aldrig efter
Aldrig efter
Efter det
Det som inte finns
För det finns inte
Du finns inte
Så andas
Andas
Andas

Andas då
Andas bara
Andas djupt
Andas länge
Och så gå sen
Bara gå sen
Gå
Gå nu

Nu
Nu!

Av: Hanna-Linnea Hannu

4 juli, 2025
Minst tjugo flickor på kristet sommarläger har svepts bort av en störtflod.
Camp Mystic, i hjärtat av Texas, nära Guadalupefloden, är ödelagt.

På fyrtiofem minuter höjs vattennivån med åtta meter.
Flickorna sover i stugor.
Rangliga våningssängar med blommiga, rosa, lila, ljusblå lakan.
En närapå perfekt träningsplats för arketypiska Texaskvinnor.
Styrka och femininitet.
Basket, fiske, krigskanottävling.
Cheerleading, och kursen Skönhet Inifrån & Ut.
Spabehandlingar, och djuplodande samtal om Vett & Etikett.

*
6 juli, 2025
Nära Comfort, Texas, har två flickor hittats levande efter dygn av sökande.
Fastklamrade i ett tio meter högt träd.
Man kallar det: The Texas Flood Miracle.

Volontärerna söker igenom bråten.
En rosa ryggsäck, en lerig t-shirt med den blå bokstaven M på magen.

Nästa vår planeras Camp Mystics hundraårsjubileum.
Lägret lade grunden till de kvinnor vi har blivit.
På söndagar klär sig alla flickorna i vitt.
Nuförtiden erbjuds både protestantisk gudstjänst och katolsk mässa.

*
5 juli, 2025
En tioåring hittas levande.
Framåt kvällen sitter hon i baksätet i föräldrarnas bil.
Vi trodde hon skulle brista i gråt, i stället brast hon i sång.
En av De Sex Sångerna.

Det finns ett läger vid floden
Mina drömmars läger det är
Skriknattskärran kallar mjukt
Och månljus strålar där

Inte ens ornitologer brukar få syn på den skygga skriknattskärran.
Dess läte skär genom skogen: whi-poor-will.
I James Thurbers novell driver lätet en man till vansinne.
Urinvånarna visste att skriket förutspådde död.
1950 sjöng Flatt & Scruggs:

A whippoorwill call is just a reminder
Pretty girls have hearts made of stone
I’ll wake with the blues at dawn
My darling Cora is gone

*
6 juli, 2025
Efter söndagsvälsignelsen uttrycker påven sina kondoleanser på engelska.

Myndigheterna ber föräldrar att inte tvinga sig in på stadens begravningsbyråer för att söka sina döttrar.

Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.
Praying for Mystic.

*
17 juli, 1987
Tio barn sveps bort i utkanten av Comfort.
Evakueringen från sommarlägret sker för sent.
De lämnar bussen för att vada till andra sidan floden.
Då kommer vågen. En vägg av vatten.
Snirkliga bokstäver på bussen, kantrad i leran.
Batch Springs Christian Academy.

*
11 juli, 2025
Enträget visslande från klipporna. Joakim slår i fågelboken.
Ett nytt ord på D: drillsnäppa. Dess läte: Hi-hi-di. Hi-hi-di.

Ekot igen. Larry David och Barack Obama ska göra en komediserie ihop.
Serien ska skildra USA:s historia inför 250-årsjubileet, 4 juli 2026.
The Semiquincentennial.
Vi anser att dessa sanningar är självklara.
Att alla människor är skapade lika.
Att de är utrustade av sin Skapare med vissa oförytterliga rättigheter.
Att bland dessa finns liv, frihet och strävan efter lycka.

*
4 juli, 2025
Den här gången finns ett varningssystem i Comfort.
Sirener, sms, radio. De som inte vaknar av det, väcks av grannar.
Kringliggande områden har inte samma tur.

Husbilarna sköljs ur husvagnsparken.
Skrik i mörkret.
En pappa räddar sina fyra barn innan han själv tappar fästet.
En pappa krossar ett fönster för att få ut sin familj. Han blöder ihjäl.
En nittiotvååring sveps med från sin vind.
Två systrar hittas hand i hand, två mil nedströms.

27 flickor och tonåriga mentorer saknas från Camp Mystic.
750 deltagare fanns där.
4500 dollar i lägeravgift. Tre och en halv miljon dollar.
Området minns störtfloderna från 1932, 1978 och 1987.
Ändå sov barnen i stugor i sluttningen mot vattnet.
Inga varningssystem. Inga översvämningsskydd.

*
8 juli, 2025
90 millimeter regn på 45 minuter.
Floden som går genom Ruidoso, New Mexico, höjs rekordsnabbt.
Ett vitt trähus spolas längs gatan.
Som en excentrisk yacht i storm.
En vuxen man, en fyraåring, en sjuåring.
Definierade av kön och ålder i tidningsspråket.
Snart därpå namn, foton, berättelser.

*
16 juli, 1945
Trettonåriga flickor på dansläger badar i Rio Ruidoso.
Leker. Sjunger sina lägersånger.
Och så: ett starkt ljussken.
De måste hålla för ögonen.
Senare snöar det. Het, grå julisnö.
De fångar flingorna på tungan.
Dyker ner i floden.
Vita flagor virvlar på ytan.
Flickan längst fram på bilden är Barbara Kent.
Begreppet Downwinders betyder inget ännu.
Det är en underbar dag.
Underlig, men underbar.

Amerika, varför är dina bibliotek fyllda av tårar?

*
11 juli, 2025
Den amerikanska presidenten håller presskonferens i Texas.
En reporter frågar om mer kunde ha gjorts för att varna allmänheten.
För fyra år sedan erbjöds Kerr County över tio miljoner dollar.
Bidenadministrationens initiativ, American Rescue Plan Act.
Pengar att använda till varningssystem och förebyggande åtgärder.
Konservativa invånare krävde att countyt skulle tacka nej till stödet.
Pengar från en kommunistisk regering.
Många mäktiga kvinnor har tillbringat sina barndomssomrar på Camp Mystic.
Döttrarna till George W. Bush och Lyndon B. Johnson.
I stugan Bubble Inn sov tretton åttaåringar och två tonårstjejer.
Några kroppar saknas fortfarande.
Pengarna togs emot av Kerr County. Men gick till annat.
Endast en mycket ond person skulle ställa en sådan fråga, säger presidenten.

*
7 juli, 2025
Fake news – The Texas Flood Miracle didn’t happen.
Inga flickor har överlevt ett dygn i en trädtopp.
Vi ville verkligen dela något positivt till allmänheten.
Redaktioner uppmanas att göra en postmortem på sin rapportering.

*
14 juli, 2025
I en äldre artikel visar Trey Ganem upp en körsbärsrosa prinsesskista.
Målad åt en sexåring som sköts i Baptistkyrkan i Sutherland Springs 5 november 2017.
Senare, nitton barnkistor. Till eleverna som sköts på Robb Elementary School 24 maj 2022.

Nu, beställningarna rullar in, små och stora kistor.
Utan kostnad, välgörenhet för The Hill Country Flood Families.
Mest små. Beställningarna kommer på telefon.
Did she have a favorite character on My Little Pony, do you know?
Företaget heter Soulshine Industries.
En kista med rosa kanter och Tiktok-loggan.
Pop it, står det på locket.
Sekreterarens lista: Stars Wars. Music. Kittens. Hunting.
Vi vill ge familjerna ett glimmer av hopp i den mörkaste av tider.

*
22 juni, 2025
Vita huset, tolv dagar innan Självständighetsdagen:
Jag vill tacka och gratulera premiärminister Bibi Netanyahu.
Jag vill bara tacka alla, och särskilt Gud.
Jag vill bara säga: vi älskar dig Gud.
Och vi älskar vår fantastiska militär – beskydda dem.
Gud välsigne Mellanöstern.
Gud välsigne Israel.
Och Gud välsigne Amerika.

*
15 juli, 2025
Omen från 1976.
Filmen slutar med att Antikrist blir adopterad av den amerikanska presidenten.
Pojken vänder sig om. Ler mot kameran.
Joakim måste läsa för mig om filmen efteråt. Sätta den i sammanhang.
Sjuttiotalet, en känsla i västvärlden av att leva i Den Yttersta Tiden.
Ett nytt ord på d: dispensationalism.

*
23 juli, 2025
137 döda efter översvämningarna, två fortsatt saknade.

*
Juli, 2001
Under somrarna utlovades en daglig andakt i sidoskeppet.
När ingen annan hade tid, föll uppgiften på mig.
Jag var tjugo år.
Det viktiga var riktningen, att säga oss i stället för dig.

Herren välsigne oss och bevare oss.
Herren låte sitt ansikte lysa över oss och vare oss nådig.
Herren vände sitt ansikte till oss, och give oss frid.

Fönsterglaset på den sidan av kyrkan verkade gjord av flaskbottnar.
Genom dem såg Mälaren vild ut, oavsett väder.
Jag var livrädd för att säga fel.
Dra på mig himlens vrede.

Av: Ebba Gideon Sörman

Av: Amanda Almroth

I.

De vecklar ut sig likt
nyritade kartor
sammanhållna av tidpunkter
då pappersmassa tycks varit det enda
som stått emot
hettan

en dikt, en novell, tretton
osammanhängande sidor i
högar som aldrig går att
reda ut, tillsammans med diverse
fotografier av nakna lår          full av blåmärken
och tunga, dystra

måltider

Ringarna bildar en
cirkel som består av
ensamhet och löften om att allting
ska bli bättre

andra gånger ligger de där likt
utslagna, trötta
vänner

Bävan reser sig inför
arbetet att
fortsätta sortera
och tar sig uttryck i
illamående, underkastelse,
en flackande blick som vittnar om en
önskan att böja sig för den
avgrundsdjupa önskan att
slippa
någon annans
tankar, någon annans
osorterade döda känslor

jag söker mig till ljuset i slutet av korridoren
genom att hårt slå in den tröga strömbrytaren          den spricker under min handflata
jag söker mig till det som
fortfarande lever

II.

De grå kartongerna som hennes

papper
dagböcker
anteckningar
fotografier
bandspelare
almanackor
lp-skivor
läppstift
packats ned i påminner om små grå kistor; avlånga, lagom breda
men
ingen kallar dem kistor
skokartonger är ett mycket mer lämpligt namn för sådant
som ska förvaras i all evighet
under jorden

Ringarna; breda, smala, tunga
finns nu överallt och sprider sig ut över mina armar
så fort du vänder blad
dyker de upp
olycksbådande omen om att snart
snart kommer någonting ännu värre:
fläckar brända genom det tunna pappret vilket
skapat oåterkalleliga hål

III.

Vi är fem. Vi går igenom
kista efter låda efter kista
fyllda av brev H fått under en
nittioåtta år lång livstid

De sorteras i
avsändare
respektive mottagare och
ibland familjebrev

någon plockar upp ett utgånget körkort, en annan
flera kondoleanser efter att maken gått bort

En av oss blir trött i benen
en annan
glömmer bort om
R kommer före S
och får börja om

min låda är lättare än de andra
den innehåller inga fotografier, vykort eller
lyckönskningar
istället är den fylld till bredden med
vita      släta      kuvert

de ligger i prydliga välordnade högar
utan avsändare, utan
mottagare
jag öppnar det
ena efter det andra
letar efter spår av
anteckningar, av något
som gör att jag kan sortera in dem under

A till E eller
T till Ö

allt de lämnar mig med är ett
blekt papperslandskap
lika tom som mina egna
anteckningsböcker

Av: Milja Lo Timm

Av: Anna Sjöström

Där MC-Donalds en gång låg, står nu ett berg. Du har byggt ett vindskydd där, och vi kurar ihop oss för natten. När du somnat, och du somnar snabbt, tittar skogens alla gula ögon på mig och jag tittar på dem, och tänker på hur jag räknade stegen mellan lyktstolparna alla de där nätterna jag gick hem. Jag räknade högt för att inte falla i sömn, omtöcknad av allt det som pågått, på en rökig krog vid någon nerpissad gata. Det var samma lyktstolpar som de andra lärt mig att släcka: det behövdes bara några välriktade sparkar. 
Vi sprang i mörkret, flåsade i någon trapp. Hängde i parkeringshus, satt och tryckte mellan bilarna och speglade oss i deras blankpolerade karosser, rökte vapors med champagnesmak som någon snott i Magasin Du Nord. Vi använde få ord, men mycket frekvent. Vi var en konstant ström, visade fingret åt alla vi cyklade förbi.

Det här är en kärlekssång. Till det som var. Det som kom.
Och det som inte blev till ett skit.

På sätt och vis var det väl där jag föddes, någonstans mellan begravningsbyrån och Kinakrogen. Där låg sjukhuset, där bredvid kyrkan. Där låg krematoriet, det skrämde oss inte, vi var ändå odödliga. Sommarnätter var shishkebab, sommarnätter var cheeseburgare. Sommarnätter var junivärmen där kroppar trängdes på trottoarer och i diken. De skälvde, låg slängda över trappor, hängde i räcken, trevade efter grepp. Kanske sökte de den institution de precis lämnat, den de smädade i sångerna från flaket. De kallade sig världens framtid på fladdrande banderoller, men de hade fel.

Och det hade vi med. Alla hade fel!

För här står vi, som en Adam och Eva. Vid vattenfallet, i Edens lustgård. Två förälskade idioter, så vackra att fåglarna i träden ler mot oss. 

Där Kinakrogen stod, blommar nu ett körsbärsträd, du sträcker ut dina långa armar, plockar ner bären, stoppar dem i munnen, spottar ut kärnorna. Du spottar, ut över det som förr var en hårt trafikerad väg. Borta är knallarna från Harley Davidson cortegen, de som vi dansade till. Borta är deras ryggmärken som stavade Hells Angels. Borta är förvaringsfirmorna och autolackerarna. 

Vi, var ett annat vi och vi dansade med ryggar sammanväxta, en deformerad trupp.
Ja, som sagt: en helt annan sorts vi, en liten råttkung. 
Fyra huvuden som sprang i samma riktning. 
Lockrop från en annan tid: Cheeseburgers.

När jag blundar känner jag vinddraget från en markatta som försiktigt klättrar efter vindskyddets insida för att komma åt de fikon du plockat. Jag hör hur det porlar från ån, inte långt bort från oss. Där brukade metron rulla in, förarlös med turister som kämpade för att inte hasa ner från sätena. Mjukt gled den ned under jorden och upp igen, i det där nya området. Nybyggda bostäder, med nya förhoppningar. För nya människor. Bättre människor. 
Först ville ingen bo där. Tillslut blev någon tvungen. 

Insekterna flyger omkring huvudet på oss, landar på huden och lyfter igen, vissa bits först. Jag vet inte längre vilken form mina armar har, för de är svullna av flera små bett som samlat sig i kolonier. Betten är fylliga öar. Jag lägger de otympliga svålarna runt om dig och lyssnar på din rygg, på dina stora lungor, de lugna pulsslagen. 

Pulsen var motorvägen om natten, den som folk klagade på, där de låg med öppet fönster och svettades i lakanen. Lastbilschaufförernas radio, när de vevade ner rutan för att göra sig av med cigaretten. 
Hur lasten skramlade där bak. 
Stockar som slog mot varandra eller kylvaror eller smuggelgods. 
Jag hörde sirener. 
Såg blåljus blinka. 
Hörde strålen från pissoaren på macken, där lastbilschauffören pausat, fyllt på kaffe i en stor termos.
Jag kan se framför mig jeepen som fickparkerade just här,
och känna lukten av kemtvättade rockar. 
Ett skratt någonstans. 
Ett skall. 
En slagborr.
Ett skott. 
En sång.

Tankarna kördes bort med sopbilen i gryningen. Tankarna stannar här. Stannar vid skogsjön. Vattendropparna glittrar i ditt skägg när vi badar. Jag klättrar upp på dig, kan se långt därifrån. Kan se allt. Det finns ingenting att klaga över. Bara en glittrande skogsjö. Det flyter inga cyklar i den och inte några cyklister heller.

Jag vill berätta för dig, att jag har avgaser i mig.
Och du har flera sorters rosor på kinderna.

Av: Ellen Macke Alström

2025. 1 av 3 i triptyk

Av: Petronella Essley

Den här livstiden är förbrukad.
Vaken, klar och
Bara hylsan, inget pulver kvar.
ter sig orienterad.
Jag har den där känslan i handen igen.
Punktlig. Välvårdad. Redogör för sig.
Det känns som att jag inte finns.
God formell och
Gummiheten har spridit sig
emotionell kontakt.
upp till armbågarna nästan.
I stunden lite svartvitt tänkande.

Av: Redaktionen

Hej och välkomna till Magasinet!
Under läsningen av de bidrag vi fick in genom vårt Open Call i höstas såg vi att flera av verken hade något gemensamt. Där fanns sorg och uppgivenhet men samtidigt ett slags sökande framåt. Temat till Magasinets första nummer är därför TRÖST. Tröst som i sorg, vila, kärlek, värme, omsorg och upprepning. Trösten ligger någonstans mellan oss, fastkilad där vi lagt undan den. Vi i redaktionen finner tröst i skapandet och i samtalen om konst, litteratur och kultur. Det är mörkt, både utanför våra fönster och i världen. Vi behöver tröst!

13 nov. 2025 kl. 23:45 skrev Linda Eriksson:

Hej Emma!

Jag sitter i natten och gör en affisch till en litteraturfestival i Tranemo i sista minuten, mailar en poet om bussanslutningar, skriver i vår chatt om Magasinet. Jag tänker på vad som driver mig och andra som arbetar med liknande saker. Det känns som en lögn att beklaga sig över kulturarbete och jag säger inte att vi alla är elitister. Men jag har något i bröstet och i steget när jag gör sånt här sent på kvällen, att jag bärs av någonting som innehåller inte enbart god vilja utan ett slags svällande. Är det någonting jag vill tillhöra? Jag har länge sugits mot kulturella och intellektuella sammanhang och det handlar om många saker, viktiga och verkliga saker som knyter mig till en jord och som jag inte vill vara utan. Men det handlar också om drömmen om klassresan. Att se tillbaka och känna att man verkligen förflyttats, verkligen förändrats, att man nu är något mer, något annat än det man kom ifrån. Det är kanske inte nödvändigtvis dåligt.

Gruppen kan vara en plats för att verka, tänka, samtala och skapa. Gruppen är oförutsägbar, slitig, skavig, spretig. Den rör sig hela tiden. Emma, du kom in i skrivarkollektivet när vi redan hållit på några år, och precis som alltid när nya personer går in i gamla rum, så förändrades rummet. Du skämtade om oralsex och jag blev glad och mitt skratt frustade i halsen.

Hoppas du mår bra ute till sjöss,

/Linda

Vidarebefordrat mejl:

Från: Emma Gustafsson
Datum: 18 november 2025 23:53:09 CET
Till: Freja Arvidsson
Ämne: Kedjebrevet

Kära Freja!

Detta brev är till dig och ingen annan men varför måste du bo i Stockholm? Äh jag vet ju varför du flyttade du behöver inte svara det bara känns såhär ibland liksom varför hände det och det och det. Varför hände inte det och det och det? Tiden går och saker förändras vilket är jobbigt. Du hade en egen plats i kollektivet som är svår för oss andra att fylla. Varm, känslig, kompetent. Jag är en nostalgiker. Framtiden är läskig och nutiden mörk.

Men vet du, Linda jobbar på natten och det gör jag också. Hon skapar saker. Jag tänker mest när jag jobbar på natten och tänker som bäst då, tror jag. Det är bara jag som är vaken och havet är lika svart som himlen. Ibland ser jag norrsken. Stjärnorna finns ju alltid där men de syns inte i stormar. En gång såg jag något som jag fick rapportera in som ett UFO och det är helt sant.

Vet du att ditt namn har sitt ursprung från Island? Det visste inte jag. Jag är på väg därifrån nu. Nordatlanten på vintern är en utmaning och många blir sjösjuka. Vissa klarar helt enkelt inte av det. Jag skryter lite för att orka.

Men strunt i det vet du vad jag tänker på? Jag tänker på att äntligen börjar mitt liv bli lite så som jag planerade när jag valde detta yrke. Det enda jag ville var att läsa läsa läsa och skriva skriva skriva och kanske ville jag också fly. Nu har jag er och ni är liksom som mitt ankare kvar i land om du förstår hur jag menar. Gruppen är med mig och texten är med mig. Och genom Magasinet är du äntligen med oss igen! Saken är den att jag håller verkligen med Karin Pettersson som alltid pratar om att föreningsarbete är enda vägen framåt. Kollektivet, gruppen, gemenskapen. Bereda en plats för nya tankar som vävs samman med gamla och som kan hjälpa människorna vidare i en vänligare riktning. Det som saknas kan skapas.

Jobbar du också på natten? Eller nej du behöver inte svara jag bara tänker. Högt. På er bland annat. Vi ses snart och då är det Lucia och vi ska ha fotosession. Du är bra på att fota! Bland annat.

Kramar Emma

Den tors 20 nov. 2025 kl 09:43 skrev Freja Arvidsson:

Elin,

Vem berättade senast för dig om natten?
Jag fick ett brev, från vår gemensamma vän Emma, sänt ur en natt och in i en annan.
Nu har natten släppt mig, och sig själv, jag tog en tunnelbana innan 07 och besökte en läkare i stan, snön ligger tunn över odenplan, sanden är vass i mina grumliga röda ögon.
Elin,
Du fyller år samma dag som min syster och kommer från samma ort där min mamma växte upp!
Jag vet inte hur ofta jag säger till dig att du fyller år på samma dag som min syster och hur ofta jag opåkallat nämner sollefteå.
Jag tror det är oftare än jag själv minns (jag brukar vara ganska bra på att glömma det jag sagt)
Och samtidigt är det ändå mer sällan än jag vill säga det!
Jag tror… att det jag egentligen säger då är att det finns ett band. Bandet går mellan dig, mellan mig, mellan sollefteå och göteborg och mellan olika familjemedlemmar. Min syster, min mamma. Mina mostrar, min mormor och min mormorsmor.
Jag känner mig obehaglig nu när jag säger det. Det är kanske konstigt, inte socialt acceptabelt, att dra parallella spår mellan vänner och familjen. Vänner och familjen ska kanske inte blandas. Vänskapens blod är aldrig klumpigt och trögt, det är ett lätt blod, en slags hallonsaft, ett trevligt dis som får morgonens ankomst (den där tidiga, när det första obehagliga ljuset anländer och belyser nattens hemligaste platser) att kännas ljuvlig. Vänskapens blod är det som får en att träda in den nya dagen, nyvaken men ändå… redo.
Familjens blod däremot.
Vi vet.
Vi alla vet.
Vi alla försöker bryta oss loss.
Vi alla försöker bryta oss loss och det är väl en naturlig del av livet kanske men blodet som hör till familjen är så tjockt och det smakar så äckligt, gammalt och levrat, det flyter trögt och med en tydlig och tråkig riktning, likt ett redan bestämt öde. Och det är väl en naturlig del av livet kanske att bryta sig loss men vad säger att det naturliga skulle vara enkelt?
Men jag måste också säga! Bandet jag pratar om handlar inte bara om familjen! Bandet går också mellan dig och mig. Bandet finns i vänskapen, vänskapen som började växa i skrivarkollektivets första trevande möten, först i andréas lägenhet i högsbo, sen fortsatt i den drömmiga men alltid lite stinkande lokalen på stigbergsliden (det var nåt fel med vattenlåset eller vad var det?), och sen när vi vågade börja ha textsamtal i skrivarkollektivet, i att få läsa dina texter, och i att tidigt och också senare fascineras av de laddade detaljerna: huset, ringen, elden. Och i att fika och babbla på bar italia på prinsgatan, i att ganska nyss ses i humlegården och få frågan om jag vile vara med i Magasinet (när jag ju tänkt fråga dig typ samma sak, om det inte vore dags att starta upp nåt roligt, tidskriftigt tillsammans med er i skrivarkollektivet).
Och i texterna och i vänskapen finns ju också det där som jag alltid kretsar kring, som det här brevet redan nämnt:
att bryta sig loss från den där jävla galna familjen.
Och som en förlängning av det, en slags vardagshandling: att försöka avvärja galna kollegors och främlingars livshistorier som bara VÄLLER ut över en. När man försöker vara tyst (du) eller menar att bara ställa en artig fråga (jag). Att skratta åt hur konstiga människor kan vara. Att titta på sig själv och tänka: men hur normal är jag då egentligen?!
Det är fint tycker jag. Att samtala med dig. Om människor. Att få syn på saker, genom dina texter!
Det känns väldigt roligt att göra det här: magasinet: skrivandet: läsandet: tillsammans!

En gränslös och galen kram!!!!

Freja

Den tors 20 nov. 2025 kl 21:28 skrev Elin Wallinder:

Hej Moa!

Jag är (som alltid) tidig, min optiker har inte ens öppnat än så jag sätter mig på Condecot mittemot. Jag sippar på min kaffe och får ögonkontakt med en stor schäfer i soffgruppen bredvid men jag får direkt en varning från ägaren: hon är inte så lugn som man kan tro.
Jag tittar snabbt bort och ner i min telefon istället. Där ligger mejlet från Freja och från de innan henne.
Från de som lever och jobbar i natten. Från de som vill något och söker och hittar och kanske tappar bort men sen hittar på nytt? Eller nu projicerar jag kanske?
Jag är blödig och börjar gråta lite när jag läser tråden. Jag blir orolig för att min kajal ska suddas ut så jag slutar gråta. Varför gråter jag? Jo, för att texten är vår!
Vi är texten tillsammans. Vi som lärde känna varandra genom texten, skrivandet, litteraturen och samtalet. Det är det största som finns mellan oss. Visst?

Vad är det att lära känna någon via texten och skapandet?
Vad är det att skapa sig ett liv som man längtat efter?
Hur är det att skapa och skapa och skapa?

Moa, nu undrar jag vissa saker om dig för jag känner inte dig så bra än, vi har bara börjat!
Är natten din eller är du som jag (alltid för trött för både natten och dagen)? Har du sett ett UFO? Håller du också med Karin? Gillar du hallonsaft? Vad drömde du om för sammanhang när du var barn? Vad driver dig? Är det sant att det bästa sättet att lära känna någon på är genom texten?

Linda skriver om vad som driver henne. I mitt skapande drivs jag av många saker, men en del är kanske en önskan om att imponera på er. Är det töntigt eller gulligt?

Kramar från Condeco

/Elin

Den fre 21 nov. 2025 kl 11:19 skrev Moa Rydell:

Kära Linda!

Jag öppnar brevet från Elin och er andra som man vecklar ut en vacker present. Jag såg mejlet ute i det väldiga mörkret i Frihamnen, iskalla vindar över nylagd asfalt, när det blåser tunna slöjor sådär som i Alaska eller typ i programmet Ice Road Truckers. Jag kan inte tycka annat än att det är mysigt i den här obyggda delen av staden, det kompakta mörkret och ljusen på andra sidan älven och den här ensamma gång- och cykelbanan som liksom landat här mitt i all gropig asfalt som väntar på att få bli något. Elin frågar vad som driver mig, jag vet inte riktigt varför men jag tänker och skriver ganska mycket om marken, alltså botten på den värld vi går runt i. Gränsen mellan luften och det som är under, det blöta leriga mörka. Men stopp. Jag började svara för tidigt, innan jag ens läst hela konversationen. Det är väl nån slags otålighet, en rädsla att tanken jag får inte ska hinna ut i handen om det inte sker direkt, den måste ner på pappret (det digitala, blåvita pappret) annars kan den försvinna för alltid. Det är väl därför jag oftast går och skriver, alltså att jag skriver bäst när jag liksom ögonblickligen kan få ner det jag tänker i mobilen. Ibland räcker det att gå utanför porten, ibland dröjer det tills jag redan är på Andra Lång innan det händer något. Men nu ska jag läsa.

Emma har sett ett UFO! Det tycker jag är otroligt. Det har verkligen något, det här med utomjordingar. Jag tänker orimligt ofta på pojken som spelade monstret i den första Alien-filmen. Nu är det en datagjord figur men då hittade dom den här pojken med ovanligt långa armar och ben som dom klädde i dräkten och det avlånga huvudet. Det finns en bild där han står rakt upp och ner med dräkten på sig och huvudet i handen, det är något med bilden, han ser så ledsen ut. Jag tänker på hans liv, hans långa fingrar, sen läste jag att han dog tidigt och då blir allt bara sorgligt?

Kan du också titta på din hand ibland och tycka att den ser konstig ut? Att den faktiskt ser ut som en alienhand, alltså för en alien är ju vi också aliens och handen är ju helt galen egentligen, en påse av skinn och ledningar och nervsignaler som pulserar. Det är väl något med alienation, det är något där som jag tänker mycket på, jag är ofta själv, eller tror att jag behöver vara själv, men jag älskar att inte känna mig ensam, det är klart jag älskar det, men jag har en sorts inre känsla som säger: jag är själv, jag är bara mig, och det är man ju såklart men jag menar, hur är det för andra, hur är det för dig? Det jag försöker säga är någonting sånt här: vad glad jag är att vara med här, Skrivarkollektivet och Magasinet, er varma fina grupp, vad glad jag är att skicka det här lite för långa brevet från den här soliga lokalen, det är alltid sol när jag är här, utan undantag, det måste betyda något!

Varmt,

Moa